Att skjuta uppför och nedför

En hjort står 400 m bort, uppmätt med avståndsmätare, 30 grader under dig. Veva in korrigeringen för 400 m så går kulan över ryggen. Avståndsmätaren hade inte fel och inte lösaren heller — misstaget var att anta att kulan bryr sig om de 400 metrarna.

Tyngdkraften ser bara det vågräta

Tyngdkraften drar rakt ned, vinkelrätt mot marken, och den böjer kulan bort från pipans linje. När pipan är lutad går bara en del av kulans färd tvärs tyngdkraftens drag; resten går längs det, där det knappt böjer banan alls.

Alltså sätts det fall du måste kompensera för av det vågräta avståndet till målet, inte av det raka avstånd din avståndsmätare ger dig. Ett skott på 400 m i 30 graders vinkel har en vågrät komponent på ungefär 346 m, och 346 m är talet som bestämmer ditt håll.

Skyttens regel

Den klassiska fältmetoden: multiplicera det uppmätta lutningsavståndet med vinkelns cosinus, och slå sedan upp fallet för det kortare avståndet.

Den praktiska tröskeln ligger kring 15 grader. Under den är korrigeringen mindre än de andra felen i din lösning; över den börjar det kosta dig målet att ignorera vinkeln.

Var den enkla regeln bryter samman

Skyttens regel är en approximation som förutsätter att luftmotståndet längs banan är oförändrat. Det antagandet håller väl på korta och måttliga avstånd och försämras när flygtiden växer.

Två saker den inte fångar:

• Luftdensiteten ändras med höjden längs banan. Ett brant skott uppför skickar kulan in i successivt tunnare luft; ett brant skott nedför in i tätare. Över ett långt skott flyttar det luftmotståndet på ett sätt cosinusregeln inte kan se.
• Sikthöjdsgeometrin kommer tillbaka i branta vinklar. Förskjutningen mellan pipa och sikte sitter inte längre prydligt vinkelrätt mot banan, vilket är ett skäl till att sikthöjden betyder mer i lutning än på plan mark.

Det är därför en lösare som räknar banan steg för steg i tre dimensioner, som den här appen, blir något oense med en cosinusmultiplikation på långt håll och i brant vinkel — och lösaren ligger närmare rätt.

Att mäta vinkeln

Ögonmått på lutning är notoriskt dåliga; folk kallar rutinmässigt en 15-gradig lutning för ”ungefär trettio”. Eftersom korrigeringen beror på cosinus får en överskattning dig att hålla lågt och missa åt andra hållet.

1. Använd ett instrumentEn avståndsmätare med vinkel, en libell, eller appens lutningsmätare som läser telefonens egna lutningssensorer.
2. Lägg telefonen eller enheten på geväretAtt läsa vinkeln till målet betyder att rikta in efter pipan, inte efter backen du står på.
3. Ta avläsningen innan du lägger dig bakom geväretDet är en sak mindre att fumla med när du väl är i ställning och djuret rör sig.
4. Mata in vinkeln, inte ett korrigerat avståndGe lösaren det uppmätta lutningsavståndet och den uppmätta vinkeln och låt den sköta geometrin. Att korrigera avståndet själv och sedan också mata in en vinkel tillämpar korrigeringen två gånger.

Den sista punkten fäller folk. Vissa avståndsmätare ger ett ”motsvarande vågrätt avstånd” som redan är vinkelkorrigerat. Matar du in det talet i en lösare *och* talar om vinkeln har du kompenserat två gånger och kommer att skjuta lågt.

Vind i lutning

Vinden följer inte samma regel. En sidvind verkar på kulan under hela flygtiden oavsett lutning, så vindavdriften styrs av det verkliga tillryggalagda avståndet, inte av den vågräta komponenten. Att cosinuskorrigera vinden är ett misstag som blir mindre uppenbart ju brantare skottet är.

Vanliga frågor