G1 mot G7: att välja rätt motståndsmodell

En motståndsmodell är en uppmätt kurva: hur mycket luftmotstånd en viss referenskula möter vid varje fart, uttryckt mot Mach-tal. Din kulas ballistiska koefficient skalar den kurvan upp eller ner. Lösaren integrerar sedan resultatet och får fram en bana. Allt hänger på att kurvan har ungefär rätt form för din kula — och G1 och G7 är mycket olika former.

Två referenskulor

Det större G1-talet är inte en bättre kula. Det är samma kula mätt mot en sämre presterande referens, så kvoten blir högre. Att jämföra en G1-siffra med en G7-siffra säger dig ingenting utöver att någon angett två olika standarder.

Varför G7 är stabilare

En ballistisk koefficient är bara konstant om din kulas motståndskurva har samma *form* som referenskulans. En modern båtsvansad matchkula liknar knappt den satta G1-standarden, så dess G1-koefficient måste ändras med farten för att matematiken ska hålla — vilket är varför tillverkare publicerar bandade G1-värden.

Mot G7-standarden är samma kula nästan en skalmodell av referensen. Dess G7-koefficient håller sig nära konstant från mynningen ner i det transsoniska området, så ett enda tal beskriver hela flykten. Det är det praktiska argumentet för G7: färre rörliga delar, mindre fel du inte kan se.

Misstaget som kostar plattor

Felet är att blanda dem: att mata in en G1-koefficient medan lösaren kör G7-tabellen, eller tvärtom. Eftersom G1-talet är grovt dubbelt så stort som G7-talet för samma kula, hamnar lösaren i att modellera en kula med antingen hälften eller dubbelt så mycket verkligt luftmotstånd.

Det farliga är att felet gömmer sig på korta avstånd. Bekräfta en nollning på 100 m med fel modell och allt ser bra ut — kulan har knappt saktat ner och luftmotståndet har knappt hunnit verka. Felet växer med flygtiden, så det dyker upp som en allt större miss någonstans bortom 500 m, precis där du inte längre kan diagnostisera det med ögat.

I appen lagras motståndsmodellen med laddningen, inte med vapnet. När du väljer en laddning ur databasen följer modellen med, och värdet som visas är det som hör ihop. Skriver du in en koefficient för hand, kontrollera modellväljaren i samma andetag.

När valet knappt spelar roll

Inom ungefär 400 m med en överljudssnabb centralantänd laddning kommer en korrekt inmatad G1 och en korrekt inmatad G7 att vara överens inom några centimeter. Båda modellerna beskriver överljudsområdet väl och kulan har inte hunnit avvika från någondera kurvan.

Modellerna skiljer sig åt när kulan bromsar in. Kring och under Mach 1,2 skiljer sig motståndskurvorna kraftigt i form, och en G1 anpassad till en modern kula börjar förutsäga fel inbromsning. Det är samma område där träffbilder öppnar sig av andra skäl — se den transsoniska zonen.

Vad du gör med en laddning som publicerar båda

1. Föredra G7-värdetFör varje båtsvansad kula, mata in G7-koefficienten och välj G7-modellen. Den håller över hela banan.
2. Behåll G1-värdet som kontrollKör samma skott båda vägarna. Enighet inom några centimeter på ditt vanliga avstånd betyder att ingetdera talet är ett skrivfel.
3. Ta aldrig medelvärdetDe är mätningar mot olika standarder. Ett medelvärde av de två är ett tal som beskriver ingenting.
4. Kalibrera den modell du faktiskt använderNär du valt modell, justera dess koefficient mot verkliga träffar. Kalibrering av en G1-uppsättning överförs inte till en G7-uppsättning.

Ammunitionsreferensen listar båda koefficienterna sida vid sida för varje laddning som publicerar dem, tillsammans med tillverkarens rekommenderade modell, så att du ser vilka kulor som har en äkta G7-siffra och vilka som bara bär en G1.

Vanliga frågor